Har varit på strålningen för sista gången idag. Även träffat en underbar läkare. hon tycker det är dags attt jag fokuserar på jag fortfarande lever och försöker att hitta ljuspunkter i livet... Vilket är skitsvårt. Det är ingen som vet hur lång tid det är kvar, men jag hoppas att jag hittar kraft att se det fina som finns. Läkaren tycker att jag ska planera in saker att göra tillsammans med Wilma. Just nu känns äppelpaj som nog jobbigt.


Idag har Wilma varit på dagis fram till lunch. Vilken tur att det fungerar superduper med dagis. Känns tryggt att lämna hene där, mitt i allt det oroliga som sker. Nästa vecka ska de ha en rymdfest. Ska bli kul att se alla raketer och rymdräkter.

Är det verkligen sista gången jag strålas. Sen är det väl bara att vänta. Jag hoppas att jag orkar vara närvarande så länge som möjligt. Vågar inte riktigt skriva ner mina önskningar: men jag hoppas få vara med när Wilma fyller 5, men det känns så långt fram. Att jag inte kommer att vara med när hon börjar på storbarnsavdelningen i höst som hon har pratat om i ett år gör ont. Det som gör mest ont är att man inte kan skydda henne från det här.


Sitter och tänker på när vi var till Turkiet förra sommaren. Vi åkte mellan undersökning och läkarbesök. Vilken resa vi hade. Runt 44 grader varmt i flera dagar och vi badade och mös i poolen hela dagarna. Stumpan sprang på afterbech och poolparty. Där Lollie och Bernie var där var du. Du sprang och tog glass och mat själv. Pasta åts till varje mål. Mamma och pappa njöt av att bara vara med dig. Skulle jättegärna åka bort med dig igen, men mamma kommer inte att hinna det, men jag vet att pappa kommer åka med dig. Jag har talat om för mormor att du vill börja dansa i höst, pappa kommer att fixa så du får det. Du har blivit en stor tjej. Kom ihåg att man får vara ledsen och bli arg. Mamma kommer att finnas på månen och i himlen min lilla prinsessa och jag kommer alltid att lyssna på dig även om jag inte kommer att kunna svara. Mamma kommer att ha det bra. Tiden tillsammans med mamma blir alldelesför kort, men du kommer alltid att vara älskad...

Mammas fina arbetskompis som hjälper mig att skriva ut inläggen från bloggen. Det värmer jättemycket...


Tack alla fina Goa människor som orkar fortsätta umgås fast jag ser att det är tungt. Jag önskar verkligen att det kunde bli annorlunda,men det blir det inte. Jag försöker att vara jag när vi umgås, men det är så svårt eftersom halva jag finns inte längre. Den halvan är bebodd av någon jag inte riktigt känner, den gör mig ledsen, ångestfull, inte så mycket arg, uppgiven... Cancer är en jävla sjukdom... Och ja min ändtarmscancer ska inte sprida metastaser till hjärna, jag ska inte ens ha ändtarmscancern enligt statistiken. Men statistiken säger inte allt. Snälla ni åk in och kolla när ni drabbas av dubbelseende, balansrubbningar och en huvudvärk som inte under några omständigheter går att bortse från. Troligtvis!!! Och förhoppningsvis!!! Är det spänningshuvudvärk!!! I alla fall om man ser till statistiken. Vilket faktiskt är det bästa läkarvetenskapen kan titta på. Jag är inte bitter över att jag har drabbats, men jag som alltid har fått kämpa för det jag har tycker att det ännu lite jobbigt nu när livet äntligen är som jag ville ha det. En underbar sambo (som jag glömmer bort att säga jag älskar dig till) och en helt underbar tjej (som kommer växa upp till en självständig ung tjej) även fast mamma inte kan vara med.


Under allt det här tunga försöker jag vara den mamma jag är, så att Wilma ska känna att mamma gav allt, vara med henne, svara på hennes frågor, göra hennne redo för en framtid utan mamma. Det är ibland skönt att hon är den femåringen hon är. Och attt hon fortfarande busar runt trots sinnesstämningen här hemma. Jag skulle kunna pussa och krama henne hela tiden, men det vill inte riktigt hon. Hon kommer och myser i soffan när hon känner att det är dags för mys.


Imorse önskade jag attt jag var en katt, utan bekymmer. Och inatt har jag drömt om kläder jag aldrig har haft tillfälle att använd. En snygg house of lola kavaj, använd en gång, en supersygg svart klänning (knälång) också house of lola, aldrig använd.

Idag på fm har Wilma varit på dagis och busat runt med kompisarna. Staffan hämtade henne efter lunch för vidare färd till en dagiskompis. När vi skulle hämta henne fick mamma åka hem till soffan för hon, kompisen och papporna skulle till Mariebergsskogen. Där blev det bus i stora lass, ytterligare en dagiskompis dök upp.


Vid femtiden var vi bortbjudna på fika. Till Wilmas och mammas stora lycka serverades det lussekatter. Mys med kaniner och bus stod på schemat. Wilma har helt klart haft superduperdag.


Jag har tillbringat dagen på soffan. Förutom i morse då jag var på strålningen. Dagen har varit väldigt lång, men jag har haft två helt underbara katter som sällskap. Doris på min arm och Ragnar vid mina fötter, mysigt men varmt. Jag har helt klart haft en psykbryt dag.

Vill inte plocka med Wilmas minneslåda. Det känns så slutgiltigt. Här hämtat hennes smycke, det blev precis så som jag hade tänkt att det skulle bli. Huvudet gör sig påminnt emellanåt, men det är väl bara att vänja sig. Det jobbiga är att inte orka... Idag är det en väldigt tung dag.... Mycket tankar blir det när Wilma är på dagis... Men det är samtidigt skönt att kunna ha en skit dag.

Ligger att tittar på lyxfällan, fascinerade att man kan dra på sig så stora skulder... Jönssonligan blev det idag igen... Polisskolan imorgon kanske.... Staffan ska försöka få igång skrivaren så vi kan fixa ut papper.

Det jag genomlider just nu önskar jag att ingen annan ska behöva genomlida. Den ena halvan av mig vill bara lägga sig under täcket och aldrig vakna mer och den andra vill vara med världens underbaraste familj. Valet attt kämpa hade varit väldigt lätt om jag visste att jag ev skulle bli frisk, men den chansen finns inte. Jag får pallitativ vård, vilket innebär att de gör allt för att jag ska ha det så bra som möjligt den sista tiden. Att gå till strålningen är det jobbigaste och mest känsloladdade som finns. Jag får verkligen den högsta dosen som finns 6 gånger rakt in i hjärnan och det kommer ändå inte att hjälpa. Själv väntar jag bara på att alla symtom ska komma tillbaka... Då vet jag att det är dags igen.


Idag får lillstumpan vara på dagis till lunch, sedn lite bus med en dagiskompis.. Och i em ska vi hälsa på en kompis... Måste nog vila för att orka.

Hur man får allt fint som har skrivits på både bloggen och Facebook sparat på ett bra sätt till stumpan... Jag kan gärna inte sitta och skriva av allt :)...


Idag eller imorgon ska jag försöka lägga in lite bilder på bloggen... Min iPad är för gammal och vill inte hantera kort över huvudtaget så jag måste koppla upp mig via datorn och det tar enorm tid att ladda på bilder. Tur man inte använder jobbdatorn:)


Idag insåg jag att jag fortfarande blir väldigt arg när jag tycker att människor är elaka mot varandra. Läste i en blogg idag attt de ville att tjejen skulle ta livet av sig bara för att hon inte accepterar att någon är dum. Tonåren är en svår tid, och med all it är det inte lätt att sålla.

Vi har varit en sväng Mariebergsskogen och tittat på kycklingar, stumpan har åkt linbana. En tur till stan för fika har vi också hunnit med. Köpt lite ritpapper och pyssel på pandoru hanns med. Nu är mamma helt slut, vilstund med bästasta Dorisen...


Helt klart märker stumpan av mammas sinnesstämning och det gör mig så ont se henne ledsen. Som tur är är det mycket annat skoj som kretsar i hennes hjärna,och vi försöker verkligen att få det att fungera. Men Just nu är mamma den elake....