Kalaset var riktigt lyckat. Våra födelsedagsprinsessor hade riktigt roligt och alla 13 barn sprang runt och lekte. De fick pannkakor till lunch, glass och en godispåse med sig hem. När vi kom hem blev det mat igen, tacos för oss vuxna och spagetti och köttfärssås för den lilla. Wilma tackar för sina presenter och sina kompisar för allt bus.


För mamma Magdalena blev det så jobbigt som jag trodde att det skulle bli. Nu är det enbart stoffläge som gäller. Kroppen har tagit en liten paus, men hjärnan vill betydligt mer. Hoppas jag piggnar på mig framåt kvällen. Annars känns det nog bättre imorgon. Jag hatar det här. Jag hatar att inte fungera som vanligt. Imorgon ska jag försöka gör lite pepparkakdeg, jag älskar pepparkakdeg. Så får det bli.

Gårdagskvällen och natten har varit en förberedelse och vila inför dagens kalas på leklandet. Tre timmars bus och mat för Wilma och alla hennes kompisar. Wilma kommer att ha så roligt. Det kommer att ta på mammas krafter, men jag har någon timme till att vila. Doris och jag har intagit sängen. Och vi kommer att få inta soffan/sängen efteråt också. Men det viktigaste är att jag kan vara med. Det trodde jag inte när jag fick diagnosen.



Vilken tur att temperamentet är kvar. Vid ett-tiden inatt fick några personer för sig att förstöra min dyrbara vila, med hjälp av bilstereo och biltut. Jag for ut, talade om hela sanningen för dem. Allt från att jag inte har lång tid kvar, att jag behövde min sömn om jag skulle orka med kalas. De grattade Wilma låste bilen och gick från platsen. Riktigt trevliga grabbar, som bara ville ha kul. Hoppas att jag inte skrämde dem för mycket.



En uppdatering av kortisondosen. Det verkar just nu som att nedtrappningen fungerar och att huvudvärken håller sig längre och längre borta, men vi får se hur länge. Musklerna och orken har tagit jättemycket stryk så det börjar bli grymt jobbigt att göra vissa skaver, som att gå och öppna förpackningar. Även att knyta Wilmas pärlhalsband, det var nog krångligt innan men nu fungerar det inte alls.



Ångesten kommer och går i vågor. Den är värst på kvällarna, och den handlar om allt mellan himmel och jord. Igår kom jag på begravningar är dyra och att jag vill ha de billigaste som bara går att få. Jag vill begravas i mina kläder, inte i någon svepdräkt. Och jag ska kremeras. Själen kommer ändå att fara omkring. Hur ska annars kunna busa med er: Wilma har kommit på att det är dem som är på månen som häller hinkar med vatten på oss här nere när det regnar. Det tycker jag låter som ett roligt bus. Helt klart värt att prova.