Är det verkligen sista gången jag strålas. Sen är det väl bara att vänta. Jag hoppas att jag orkar vara närvarande så länge som möjligt. Vågar inte riktigt skriva ner mina önskningar: men jag hoppas få vara med när Wilma fyller 5, men det känns så långt fram. Att jag inte kommer att vara med när hon börjar på storbarnsavdelningen i höst som hon har pratat om i ett år gör ont. Det som gör mest ont är att man inte kan skydda henne från det här.


Sitter och tänker på när vi var till Turkiet förra sommaren. Vi åkte mellan undersökning och läkarbesök. Vilken resa vi hade. Runt 44 grader varmt i flera dagar och vi badade och mös i poolen hela dagarna. Stumpan sprang på afterbech och poolparty. Där Lollie och Bernie var där var du. Du sprang och tog glass och mat själv. Pasta åts till varje mål. Mamma och pappa njöt av att bara vara med dig. Skulle jättegärna åka bort med dig igen, men mamma kommer inte att hinna det, men jag vet att pappa kommer åka med dig. Jag har talat om för mormor att du vill börja dansa i höst, pappa kommer att fixa så du får det. Du har blivit en stor tjej. Kom ihåg att man får vara ledsen och bli arg. Mamma kommer att finnas på månen och i himlen min lilla prinsessa och jag kommer alltid att lyssna på dig även om jag inte kommer att kunna svara. Mamma kommer att ha det bra. Tiden tillsammans med mamma blir alldelesför kort, men du kommer alltid att vara älskad...

Mammas fina arbetskompis som hjälper mig att skriva ut inläggen från bloggen. Det värmer jättemycket...


Tack alla fina Goa människor som orkar fortsätta umgås fast jag ser att det är tungt. Jag önskar verkligen att det kunde bli annorlunda,men det blir det inte. Jag försöker att vara jag när vi umgås, men det är så svårt eftersom halva jag finns inte längre. Den halvan är bebodd av någon jag inte riktigt känner, den gör mig ledsen, ångestfull, inte så mycket arg, uppgiven... Cancer är en jävla sjukdom... Och ja min ändtarmscancer ska inte sprida metastaser till hjärna, jag ska inte ens ha ändtarmscancern enligt statistiken. Men statistiken säger inte allt. Snälla ni åk in och kolla när ni drabbas av dubbelseende, balansrubbningar och en huvudvärk som inte under några omständigheter går att bortse från. Troligtvis!!! Och förhoppningsvis!!! Är det spänningshuvudvärk!!! I alla fall om man ser till statistiken. Vilket faktiskt är det bästa läkarvetenskapen kan titta på. Jag är inte bitter över att jag har drabbats, men jag som alltid har fått kämpa för det jag har tycker att det ännu lite jobbigt nu när livet äntligen är som jag ville ha det. En underbar sambo (som jag glömmer bort att säga jag älskar dig till) och en helt underbar tjej (som kommer växa upp till en självständig ung tjej) även fast mamma inte kan vara med.


Under allt det här tunga försöker jag vara den mamma jag är, så att Wilma ska känna att mamma gav allt, vara med henne, svara på hennes frågor, göra hennne redo för en framtid utan mamma. Det är ibland skönt att hon är den femåringen hon är. Och attt hon fortfarande busar runt trots sinnesstämningen här hemma. Jag skulle kunna pussa och krama henne hela tiden, men det vill inte riktigt hon. Hon kommer och myser i soffan när hon känner att det är dags för mys.


Imorse önskade jag attt jag var en katt, utan bekymmer. Och inatt har jag drömt om kläder jag aldrig har haft tillfälle att använd. En snygg house of lola kavaj, använd en gång, en supersygg svart klänning (knälång) också house of lola, aldrig använd.