Det innebär tre veckor med diagnosen. Än så länge hänger jag i, men nu börjar det bli grymt tråkigt att ligga på soffan. Ryggen tar stryk och musklerna börjar försvinna. Nedtrappningen av kortisonet får vänta till måndag. Min sköterska tycker att det är okej. Vill inte att minisemestern ska bli förstörd.

Idag har jag haft en dag som har fungerat bra psykiskt, och lite mindre bara fysiskt. Vem hade trott att man blir trött av att åka bil. Wilma har lärt sig att äta bröd med sylt. En riktig höjdare enligt henne. Jag har halvt om halvt vilat på soffan och umgåtts med goa släktingar. Jag har även träffat en jättego vit schäfer.

Vid två-tiden vaknade jag och det brukar gå bra att somna om. Men inte inte natt. När kl var tre högg det till i ryggen (gamla problem som vill göra sig påmint ibland). Detta innebär att jag fick lite panik innan värken i ryggen släppte så att andningen blev normal samt att jag visste att sömnen var extrem viktig tills idag. Har sovit en stund på soffan, om en stund vaknar de andra och då bör vi packa och äta frukost. Sen kommer mor och Frank insamlades för en kaffetår innan vi åker vidare. Bli inte arga mina kära Karlstadbor om jag snor med delar av solen och värmen till Oslo.


För alla er som kämpar för att skolan ska fungera utan indragningar och annat tjafs, jag håller tummarna för er och jag följer striden. Självklart ska det vara ett gott och bra arbetsklimatet, och självklart ska vi lärare hinna med det vi är anställda för. Nämligen undervisa och ge våra elever en god plattform att stå på. Jag brukar oftast hålla en låg profil, men ibland måste man bara säga det man tycker. Från en lärare som älskar sitt yrke, men som tyvärr måste lämna det i förtid.


Jag vill också rikta ett stort tack till min arbetsgivare Karlstad kommun och då främst våra rektorer som verkligen och då menar jag verkligen både stöttat mig och min sambo på allra bästa sätt. Men även tagit hand om våra kollegor i den här svåra och konstiga tiden.