... har det varit hemma hos familjen Svensson/Nilsson. I fredags kväll kom Wilma hem och upptäckte att mamma var hemma. I glädjen av att se varandra så tänkte varken jag, Wilma eller Wilmas farmor att vår rymningsbeägna katt Ragnar smet ut. 4 timmar senare saknade jag honom och Staffan hittade Ragnar i rabatten utanför. Någon hade släppt ut honom genom porten. Ni kan tänka er att lyckan blev total när Ragnar kom hem. Vår andra katt Doris har haft några problemfyllda dagar då hon har svårt att acceptera Ragnar, hon morrar och går undan. Men idag har det gått lite bättre.Helgen har även bjudit på födelsekalas. Wilma fyllde tre år i fredags och hon har fått sin efterlängtade cykel. Lyckan är total när hon får komma ut och cykla, hon cyklar även inne i vardagsrummet. Ute får hon upp sådan fart att Staffan måste jogga bredvid cykeln, det är alltså omöjligt för mig att hänga med trots att jag har en rullator som gå hjälp (jag lägger in bilder från födelsedagsfirandet senare). Ett stort tack till Wilmas farmor som bakade den godaste prinsesstårta jag någonsin har ätit (det får du göra fler gånger). Av gammelfarmor fick Wilma en hundralapp som hon fick med sig till leksaksaffären igår, stolt var hon när hon fick välja och betala leksakerna själv. Hon handlade kläder och nappar till sin docka.Själv försöker jag att vara med på så mycket jag orkar. Jag har börjat sitträna och det känns att man har opererat sig där bak, men det går framåt idag orkade jag sitta med och äta lunch och igår satt jag med och åt tårta. Jag känner att jag blir starkare för varje dag som går, men smärtan sitter i och det kommer den nog att göra i någon vecka till i allafall. Det känns i hela kroppen att man har kommit hem, men det är superskönt att vara hemma. Jag har verkligen saknat min lilla familj.

... äntligen hemma och det är riktigt skönt. På dagens schema står det bland annat promenad runt huset och sitträning. När det gäller sitträningen har jag suttit i köket och ätit frukost och jag ska försöka vid lunch oc middag med. Promenaden vet jag inte riktigt hur jag ska få till, portarna där nere är lite tunga, men det går nog.Mina katter tycker att livet är toppen nu när matte är hemma, både Ragnar och Doris är hos matte hela tiden och tycker att jag inte ska gå utanför lägenheten. Jag har verkligen saknat dem och det märks att de har saknat matte.Wilma har sovit hos farmor natten till idag så hon vet inte om att mamma är hemma, men ikväll kommer hon och farmor hit och det ska bli kul att se Wilmas reaktion. Idag fyller Wilma tre år och vi ska fira henne imorgon med prinssesstårta och paket...

... är det dags att lämna sjukhusets trygga värld och fara hemåt. Mycket är det som ska klaffa när man ska bege sig hemåt, eller vad sägs om följande: stomimaterial (fixat), smärtstillande(ej fixat), hjälpmedel att få på sig byxor (ej fixat), packa (ej fixat), rullator (fixat), liggande transport + bärhjälp (ej fixat trots att Staffan fixar hem det mesta), katetern (har inte träffat urologen)... Tänk vad man måste tjata för att få det man har rätt till trots att man ligger på sjukhuset. Trots allt tjat har det varit helt okej att ligga på hemmaplan trots att jag kände mig mer omvårdnad på Karolinska. När det gäller maten kan jag säga att den är helt klart okej...Wilma har tjuvstartat paketöppnnde idag, Wilmas moster och kusiner hade skickat med paket... En badrock och ett bollspel. Gissa vilket Wilma gillade bäst!

Nya vänner kan man få på olika sätt. Man kan tii exempel träffa nya vänner på sin arbetsplats, i mammagruppen etc. Men man kan även få nya vänner när man genomgår sin livs största kris. När jag skulle läggas in på Karolinska i Solna så trodde jag inte att jag skulle få en ny vän, men det fick jag. Vi opererades samma dag (inte för samma åkomma) och vi hade turen att skrivas ut från Karolinska samma dag. Eftersom vi låg på samma rum kunde vi peppa varandra i både med och motgångar och vi kunde även ligga och snacka skit på kvällarna (när vi kände att vi orkade). Jag kan säga att det är lite tomt här på Karlstads lasarett när jag inte har min rumskompis att prata med...Wilma tycker nog att det snart är dags för mamma att komma hem. Både igår och idag ville hon stanna kvar hos mamma. "jag kan sova här" säger hon och pekar på sjukhussängen. Igår när hon kom på besök hade hon plockat maskrosor som hon hade med sig och idag hade hon målat en bild. Det är skönt att vara på hemmaplan och kunna träffa sin familj varje dag, men det gör ont i mammahjärtat när Wilma vill att jag ska följa med hem och hon förstår att mamma inte kan.

... är det att vara på hemmaplan. Just nu känns det helt okej att vara kvar på lasarettet över helgen, känner att jag har blivit starkare och starkare. Wilma och Staffan tittar in varje dag och myser och busar, vilket är riktigt skönt eftersom jag saknade dem riktigt mycket när jag låg på karolinska. Mina kära arbetskollegor har också tittat förbi och förgyllt min tillvaro...

Det var ett tag sen sist. Operationen har gott bra och det verkar som de har fått bort allt med god marginal. Nu är det alltså dags för återhämtning, jag tar små steg framåt och blir starkare för varje dag. Men verkligheten har verkligen kommit ikapp mig och så mycket som jag har gråtit nu har jag inte gjort sen jag fick dagnosen..Nu till något roligt. Wilma har lärt sig cykla med!!! Snacka om att jag är stolt över min lilla tjej som börjar att bli stor.

Nu är det snart dags. Idag skrevs jag in på Karolinska, Solna och imorgon är det dags för operationen. Just nu känns det faktiskt ganska bra, jag känner mig väl omhändertagen och trygg, personalen här är proffesionella och de som ska operera mig imorgon är bland de bättre kirurgerna i Europa (och världen). Wilma, Staffan och Wilmas farmor har varit med mig hela dagen idag och Wilma verkar ha fullständig koll på vad som kommer att hända med mamma. Wilma har med stort intresse följt blodtryckstagning och ditmålning av prickar och streck på min mage.Det som känns allra bäst är att tumören inte har spridit sig!!!!!!!