Tittar på min lilla stumpa och förstår inte hur jag ska kunna lämna henne. Hon är så full av levnadsglädje och även om hon tycker att hon är en stor tjej så är hon liten. Hur ska hon kunna förstå att mamma måste lämna henne, när vi vuxna inte förstår. Jag förstår att jag inte kommer finnas kvar eftersom jag vet att det är tumörer i hjärnan som växer. Just nu är det ingen som vet hur fort de växer. Men växer kommer de att göra inom några veckor / månad(er). Som skrev i ett tidigare inlägg har jag tur om jag får uppleva någon sommardag. Som tur är finns det även ljusglimtar i mitt liv. Har underbara släktingar i Oslo som har fått oss att skratta och må gott. Jag har en underbar familj som verkligen stöttar mig i hela den här processen. Och jag har många andra runt mig som får mig att le och tänka på andra saker.


Har ni försökt att bara ställa er rakt upp när ni har suttit på huk en stund och musklerna vill inte riktigt vara med. Tänk er den darriga känslan när ni har gått en stund, ställer er upp efter ni har suttit på en bänk en stund, försöker komma ur en bil eller bara gå upp är ett trappsteg. Just så känns det i mina ben så fort jag får för mig att göra något annat en vila. Känslan kan komma även om jag sitter och myser i soffan. Förhoppningsvis fungerar nedtrappningen av kortisonet vilket kanske gör att benen känns lite bättre.

Då var man åter på hemmaplan. Efter en väldigt rolig och intensiv helg vände vi kosan hemåt idag. Vi stannade till i Töcksfors för lunch och inhandling av kött. Efter lunchen sov hela min familj och mamma och Frank höll sig vakna. Det är skönt att vara hemma. Dotra och jag myser i soffan och sambon försöker få igång tv:n, huset har bytt från com hem till zappa.


Hör och häpna men jag har inte haft ångest en enda gång på tre dagar. Men nu känns det lite tomt. Har haft människor runt mig hela tiden, och nu är det min lilla familj och katterna jag har som sällskap. Imorgon ska dotra till dagis sambon till jobbet så jag och katterna får hitta på något. Sköterskan kommer på besök så helt ensam blir jag inte. Efter den här helgen kan jag behöva vila och pyssla med lite saker.

Idag är det dags för hemfärd och jag vet med mig att det kommer bli många moment och lite vila så jag har redan börjat dagen. En välförtjänt dusch och nu lite soffhäng medans de andra sover. Vem vet jag kanske somnar en stund till. Igår vaknade familjen runt nio så tid finns.


Idag kommer det att bli lite chokladinköp och annat smått och gott när vi far hemåt. Wilma vill ha en papperstatuering, var vi hittar någon sådan.