Sitter och samlar kraft inför dagens aktiviteter. Sambon kör mig till stan och sen får jag ta bussen hem. Undrar om vi har ett fungerande busskort. Dotra har blivit lämnad dagis.


Igår kväll kände jag panik över att lämna den här världen, jag skulle göra allt som står i min makt för att få vara kvar hos min lilla familj. Jag kan inte förstå hur det är möjligt att man ska behöva lämna en femåringen som absolut inte har gjort något för att förtjäna det här. Men det är inte jag som bestämmer och jag har egentligen inte fått någon möjlighet att kämpa den här gången. Men ändå kämpar jag. Jag är inte rädd för att dö, men jag tycker att det är mycket roligare att leva.


Läkarna pratade om att jag skulle få mer kvalitetstid med familjen om jag genomgick strålningen. Okej jag har fått lite mer tid med familjen, tror jag, men biverkningarna av all medicin är inte roliga. Jag orkar knappt vara med Wilma. Vilket var sälva poängen med det hela. Blir trött i benmusklerna (vilket innebär svårigheter att gå), sitta på huk är omöjligt, magen tar stryk av alla mediciner, håret lossnar, ansiktet svullnar. Allt sammantaget gör att man känner sig väldigt oaktraktiv.

.... utan större ansträngningar har det varit. Har haft mycket vila på förmiddagen för att orka med eftermiddagen. Men jag har tvättat idag, tur att vi har tvättmaskin i lägenheten. Idag har sköterskan varit här och vi bestämde att jag ska försöka minska kortisondosen. Ibland känns allt så overkligt. Jag ser och känner att jag är sjuk, men för dotras skull behöver vi vardagen.


Idag kom jag på att jag har skrivit ner Wilmas favoritsång i hennes bok, men det är bra jag som kan den (förutom hon) så jag måste nog spela in den. Ska försöka fixa små presentaskar och slå in lite smycken som hon kan få lite längre fram. Idag när dotra kom till dagis hade hon så mycket att berätta så sambon fick hjälpa hennne. Hon har helt klart haft en underbar helg. Och jag kan lova att det har hennes mamma också.


Imorgon åker nog allt hår av. Det lossnar hur mycket som helst. Lite trimning av peruken blir det också. Peruken är sen förra omgången, den blev aldrig använd då. Tror inte att den kommer bli så använd den här gången heller. Men man vet aldrig. Sjal är nog så varmt och jag tror inte att peruken är svalare.


Idag åt jag spenatsoppa till lunch och biff med sallad till middag. Och såklart har det även ätits godis och glass. Undrar vad man ska hitta på för gott att äta imorgon. Något finns väl.

När man är sjuk har man många tankar och funderingar. Många av de här funderingarna kretsar ofta kring den egna sjukdomen och de närmaste. Men en sak som bara dök upp under helgen är att även fast jag kommer att somna in, så måste ni få känna er sjuka, krassliga, på dåligt humör, gnälla. Helt enkelt leva erat liv. Livet består både medgångar och motgångar, det är så livet är. Jag vill bara att ni någon gång stannar upp och tänker på det ni har. Jag älskar att följa er på Facebook, ni får mig att le varje dag och på något sätt så känner mig delaktig i erat liv.

Tittar på min lilla stumpa och förstår inte hur jag ska kunna lämna henne. Hon är så full av levnadsglädje och även om hon tycker att hon är en stor tjej så är hon liten. Hur ska hon kunna förstå att mamma måste lämna henne, när vi vuxna inte förstår. Jag förstår att jag inte kommer finnas kvar eftersom jag vet att det är tumörer i hjärnan som växer. Just nu är det ingen som vet hur fort de växer. Men växer kommer de att göra inom några veckor / månad(er). Som skrev i ett tidigare inlägg har jag tur om jag får uppleva någon sommardag. Som tur är finns det även ljusglimtar i mitt liv. Har underbara släktingar i Oslo som har fått oss att skratta och må gott. Jag har en underbar familj som verkligen stöttar mig i hela den här processen. Och jag har många andra runt mig som får mig att le och tänka på andra saker.


Har ni försökt att bara ställa er rakt upp när ni har suttit på huk en stund och musklerna vill inte riktigt vara med. Tänk er den darriga känslan när ni har gått en stund, ställer er upp efter ni har suttit på en bänk en stund, försöker komma ur en bil eller bara gå upp är ett trappsteg. Just så känns det i mina ben så fort jag får för mig att göra något annat en vila. Känslan kan komma även om jag sitter och myser i soffan. Förhoppningsvis fungerar nedtrappningen av kortisonet vilket kanske gör att benen känns lite bättre.

Då var man åter på hemmaplan. Efter en väldigt rolig och intensiv helg vände vi kosan hemåt idag. Vi stannade till i Töcksfors för lunch och inhandling av kött. Efter lunchen sov hela min familj och mamma och Frank höll sig vakna. Det är skönt att vara hemma. Dotra och jag myser i soffan och sambon försöker få igång tv:n, huset har bytt från com hem till zappa.


Hör och häpna men jag har inte haft ångest en enda gång på tre dagar. Men nu känns det lite tomt. Har haft människor runt mig hela tiden, och nu är det min lilla familj och katterna jag har som sällskap. Imorgon ska dotra till dagis sambon till jobbet så jag och katterna får hitta på något. Sköterskan kommer på besök så helt ensam blir jag inte. Efter den här helgen kan jag behöva vila och pyssla med lite saker.

Idag är det dags för hemfärd och jag vet med mig att det kommer bli många moment och lite vila så jag har redan börjat dagen. En välförtjänt dusch och nu lite soffhäng medans de andra sover. Vem vet jag kanske somnar en stund till. Igår vaknade familjen runt nio så tid finns.


Idag kommer det att bli lite chokladinköp och annat smått och gott när vi far hemåt. Wilma vill ha en papperstatuering, var vi hittar någon sådan.

Idag har det varit en rolig men lite småjobbigt dag. Vi har åkt trikk (spårvagn), vi har varit med onkel Björn och ätit och fikat. Lite långa sträckor har det blivit att gå, men det var det helt klart värt. Nu har jag intagit soffan för lite välförtjänt vila. Tror faktiskt att solen tittar fram.

Igår fick jag känslan av att det inte är långt kvar. Kroppen ville inte alls som jag. Jag känner hela tiden att det är något som är fel. Idag har bena inte riktigt hängt med, men känslan är något bättre. Det är jobbigt när man vill vara med familjen men man orkar inte riktigt.

Måste säga att det är skönt att Wilmas mormor och hennes man är med på vår minisemester. Imorgon far vi hemåt, om vi nu får med Wilma. Kommer att bli tomt på måndag när vardagen kommer, nästan så att ångesten redan börjar komma.

Det är jobbigt att vara på topp. Alldeles dags för att krypa ner i sängen bredvid en supertrött Wilma. Hon har busat loss på leklandet tillsammans med pappa i ca 4 timmar. Jag har försökt att koppla av i soffan efter dagens utflykt.


Idag har kroppen inte riktigt fungerat, troligtvis på grund av för lite vila. Jag vet att jag borde vila mer, men det är svårt när man inte är hemma. Imorgon är det en ny dag med nya möjligheter. Det blir en liten utflykt imorgon också....