... vad är det? Inatt har jag sovit oroligt. Troligtvis en kombination av artikelsläpp och en Wilma med feber och öronvärk. Har vilat en stund på morgonen och nu är det soffläge som gäller. Bäst att passa på när Wilma är i lekparken.


Skönt är det att vara borta. Jag och Wilma har pysslat lite, Wilma har varit med moster och kusinerna och med mormor. Jag har väl inte vilat som jag borde och det kommer snart ett bakslag, men jag försöker. Nu ska jag blunda, slötitta på reprisen av Let's Dance.

... Var det fem veckor sen jag fick diagnosen. Under de här veckorna har jag upplevt dödsångest, panikattacker och även helt vanliga stunder. Jag har gjort klart det mesta till begravningen, fixat med minnessaker och kollat upp papper. Jag har genomgått en strålbehandling, tappat håret och tappat muskelmassa på grund av kortisonet. Har även hunnit med ett läkarbesök. En liten förhoppning tändes att jag kanske hinner med Wilmas femårsdag och våra goda vänners bröllop. Hoppas, hoppas, hoppas!!!



Jag har även hunnit med att äta gott, haft en weekend i Oslo, firat påsk i Frövi, haft besök av nära och kära samt underbara vänner och kollegor, fått underbara blommor, presenter och framförallt teckningar från mina supergoa elever. Hela familjen har även blivit fotograferade av en kompis i från Frövi, tack för alla fina bilder. Jag har lyckats ta mig upp till dagis och varit med barnen. Jag tror att jag har njutit lika mycket av dagisturerna som Wilma. Jag har blivit intervjuad av nwt. Jag har skällt ut ungdomar mitt i natten. Vi har firat ett för tidigt fem-årskalas på leklandet, snacka om att barnen busade runt. Riktigt lyckat kalas, tack ännu en gång för buset och presenterna. Jag har ätit middag hos goda vänner och nu är jag i Frövi igen.



Under de här veckorna har vi försökt att få till en vardag som fungerar. Vår vardag kommer aldrig att bli densamma. Ibland blir det prat om månen och ibland är vi ledsna ocha har ont i magen, men vår vardag ser ut så. Vi kommer att få leva med min sjukdom även om vi försöker att få det att fungera för Wilma. Men Wilma är på ett jättebra dagis och vi har ett bra stöd från både personalen och föräldrarna.

Sängen hemma är oftast den bästa. Sängar som är för hårda ställer till med problem. Vaknade för en stund sen med en smärta i ryggen mellan skulderbladen som gjorde att det kändes svårt att andas. Som tur är har jag haft de smärtan förr men den här gången vill den inte riktigt ge sig. Efter diverse sängbyten med mamma hoppas jag att sömnen kan infinna sig igen. Just nu kan jag säga att jag saknar min katt Doris.

Dagens läkarbesök innebar blandannat inbokning av röntgen i mitten/slutet av maj, för att se hur tumörerna mår. De kommer även att kolla om den har spridit sig till någon annan del av kroppen. Sen får vi se vad som händer. Men än hänger jag i och kommer troligtvis att göra det ett litet tag till.


Efter besöket hämtade vi en något chockad Wilma, hon blev helt enkelt hämtad av mamma, pappa, moster, mormor och kusin Mikaela redan kl10. Snacka om kort dag. For hem och packade för en tur till Frövi. Riktigt skönt att komma hem en stund. Lunch på mc donalds i Kristinehamn, lite klädinköp i Örebro och nu har jag landat i mammas soffa för lite vila, Wilma är hos moster. Ikväll får jag äntligen lite grillad mat.


Jag har även godkänt artikeln. Den kommer ut på lördag. Ska bli riktigt spännande.

... har det blivit inatt. Jag hade svårt att somna på grund av läkarbesöket idag. Sen när jag väl hade somnat slog hostan till så jag valde att lägga mig på soffan, det fungerar alltid. Hostan ger sig då jag kan slappna av. Trodde jag! Tänk så fel jag trodde, jag hade tagit av mig armbandet jag fått av Wilma. Armbandet som jag ska ha ända tills jag dör. Panik, hittade det efter en kvart på golvet vid min säng. Tänk att ett armband kan vara så viktigt. Fick armbandet av Wilma när jag blev sjuk. Efter det sov jag gott till ca halv sju. Eftersom jag hade somnat på soffan var det bara att vakna, familjen började att röra på sig. Nu sitter hela familjen mätta och belåtna. Wilma ska en stund till dagis och vi andra tar oss till läkaren. Sen ska det packas, hämta Wilma på dagis och en tripp hem till Frövi. Skönt med lte egentid för sambon som kommer till Frövi på lördag.


Tänk så lite eller så mycket som kan förstöra en god natt sömn. Jag vaknar alltid någon gång vid två -tre tiden på natten eftersom insomningstabeletten slutar verka då, men oftast brukar det fungera bra att somna in. Det gjorde det inatt med när alla saker var där de skulle och soffan bäddad.

Idag har syrran varit här sen lunch. Hon och jag har pratat mycket strunt och halvslumrat på soffan. På eftermiddagen hämtade vi Wilma och jag hade peruken på då Wilma hade begärt det. Men hon ville att peruken skulle av ganska omgående, men hon fick vänta tills vi kom hem. Wilma blev överlycklig när både mamma och moster kom och hämtade henne. Väl hemma har dotra lekt med lera tillsammans med moster. Tack syrran för att du kom och höll både mig och Wilma sällskap medans Staffan jobbade.


Fick lite halvpanik idag när min sköterska ringde och sa att läkaren helt plötsligt hade en tid imorgon kl 9. Mycket för att jag vill att mamma ska vara med och hon bor bara 1 h och 45 min härifrån med bil, lite svårt att få till. En annan anledning är att min kopp och hjärna fungerar bäst på eftermiddagen. Efter ett snabbt samtal till mamma och Staffan har det löst sig imorgon. Mamma, syrran och Staffan följer med till läkaren. Undrar vad läkaren har att säga. Efter läkaren följer förhoppningsvis jag och Wilma med till Frövi.

... med att var sjuk är att kroppen reagerar på alla mediciner och behandling man får det gör att alla långa muskler i kroppen (både i benen och armarna) är supersvaga av kortisen och att man inte orkar ta sig ut och gå. Är dock ute en stund varje dag, trots stappliga ben. Kortisonet gör även att skelettet blir förstört och att ansiktet, halsen och magen svullnar. Men det är även kortisonet som minskar svullnaden i hjärnan. Just nu tar jag 12 tabletter kortison jämfört med 32 tabletter i början, men jag har fortfarande en hög dos.


Själva sjukdomen i sig finns där i bakgrunden och ibland tänker man mer på den och ibland mindre. Jag kan inte tänka på den hela tiden. Då kommer jag att bli galen. Femåringen här hemma hjälper mig att hålla fokus på att vardagen är här och nu med såpbubblor och pyssel. Men vi lever alla tre med att jag blir svagare och svagare och igår pratade vi om att mamma kommer nog att behöva en rullstol snart för att oka ta mig från punk A till punk B. Hon är jätteduktigt vår stumpa, hon vill gärna busa runt och hon blir jätteglad om mamma är med en liten stund. Och däremellan kramas hon och myser med mamma i soffan.

Ligger här och tänker på Turkietresan vi gjorde förra sommaren. Vi åkte mellan röntgen och läkarbesöket eftersom jag inte riktigt svaret från undersökningen. Vilken tur att vi kom iväg. Det var helt klart en av de bästa veckorna i mitt liv. Temperaturen höll sig stadigt mellan 39-44 grader (något varmt kanske). Men vi njöt. Jag låg mest i skuggan eller barnpoolen, som var kallast. Vi badade, åt mat, var på minidisco med Lollo och Bernie och annat skoj. Vilken tur att vi har en dotter som helst dricker vatten, vi behövde inte påminna henne en enda gång. Dotra åt mest pasta och glass. Vi andra åt av buffen. Vi tog oss även ner till havet en eftermiddag, men det var för varmt i sanden så vi valde poolområdet. En dag var vi in till Side och åt mat. Dotra var hur duktig som helst på både flygresan dit och hem.

I somras för knappt ett år sen såg allt bra ut. Men det kan uppenbarligen ändra sig fort. Jag är så glad att vi kom iväg på resan och jag är så glad över att resan blev så lyckad och att vi fick göra den tillsammans.