Idag har jag gjort något jag aldrig har trott att jag ska göra. Jag har blivit intervjuad, tänker inte berätta mer om det just nu men spännande och pirrigt var det. Har nog aldrig blivit så fotograferad någon gång förut. Till och med katterna har blivit fotograferade. Ibland kan det vara lite jobbigt att vara brutalt ärlig. Men jag har valt den här vägen och jag kommer att fortsätta den här vägen så länge jag kan. För jag vill verkligen ge cancern ett ansikte och jag vill ge er läsare en inblick i hur det är att få en sjukdom/diagnos man inte kan bli frisk ifrån utan den leder bara till att man kommer att somna in.


Efter intervjun trotsade jag mina darriga ben och gick till Roffes i Viken och handlade lunch. Riktigt vårskönt var det ute. Tack för supergod fläsk med löksås. Nu har jag intagit stoffläge och tittar på ett avsnitt av Par i brott. Hur länge jag nu orkar hålla mig vaken.


Undrar vad kvällen tänker erbjuda för något spännande. Kanske kan bjuda dottern på pannkakor eller våfflor. Vi får se vad mamma orkar.

Har under morgon suttit och skrivit garttiskort till Wilmas framtida födelsedagar. Tungt, men det är lita smycken jag vill ge bort när hon blir äldre. Hoppas bara att hon blir glad, men det tror jag. Nu ska de slås in, men det får bli morgondagens uppgifter. Undrar var paketen ska förvaras. Det dröjer ju ett tag innan hon ska få dem.


Har haft en hyfsad natt. Kom på att jag hade fel täcke, har nu bytt till sommartäcket. Valde att sova vidare i morse vilket var riktigt skönt. Låg och smålyssnade på de andra två, Wilma lurade pappa så hon fick lite för mycket av oboyen och inte nog med det hon fick ännu mer för hon glömde bort att röra. Och det är viktigt!

.... Har fortsatt i samma anda som övriga dagen. Kroppen vill inte alls som jag och jag har insett att jag behöver ha en mängd hjälpmedel för att klara vardagen. Men några ljusglimtar har allt funnits även denna dag. Jag har fixat lite pepparkaksdeg att äta, min mentorskollega har varit här med jättefina teckningar från mina elever och jag har myst i soffan med dotra. Fast nu är mamma dum för hon fick inte måla.


Ligger och samlar kraft inför morgondagen, då den här dagen har varit tung kanske morgondagen blir något lättare. Och förhoppningsvis blir det en tripp till Frövi i helgen. Men nu börjar det att bli tungt att planera för något som ligger flera dagar framåt. Det är helt enkelt lättare att ligga i soffan och inte göra mycket. Snart kommer jag behöva hjälp att bara ta mig ut. Lite jobbigt, men det blir som det blir. Jag har hunnit me mycket på den har korta tiden efter diagnosen och strålningen. Jag har haft en underbar påsk i Frövi, en superhelg i Oslo, skällt ut ungdomar mitt i natten och ett femårskalas på Leklandet. Jag har även hunnit med att fixa inför min bortgång. Och framförallt har jag ätit gott och det jag är sugen på. Men mest har jag myst med mina nära och kära.


Jag önskar bara att jag orkade var mer med Wilma och busa, pyssla och måla. Jag hoppas att hon känner att jag älskar henne när jag är bredvid henne i soffan. Hon ser på film på ipaden och jag tittar på tv och bloggar samtidigt iallafall just nu.

.... då hade jag varit på mitt jobb. Fikat med goa kollegor och lärt mina elever lite no, matte och teknik. Saknar er allihopa. Men min vardag är inte som en vanlig vardag med jobb och annat, utan min dag har hittills....


Dagen idag började med en efterlängtad massage för att följas upp med provtagning på sjukhuset. Kan vara så att jag har lyckats lämna prover för tidigt. Min sköterska tittar in om en stund. Vi ska prata lite om mina mediciner och lite annat smått och gott.


Annars är det en ganska tung dag idag. Visste att jag skulle bli väldigt trött efter gårdagens festligheter på leklandet. Men dagen är inte slut än, så jag hoppas att det går bättre på eftermiddagen. Har kommit på att man vilar mer om man blundar en slötittar på TV. Som tur är kan man göra båda sakerna samtidigt. Jag börjar vänja mig vid tanken att jag snart inte finns kvar här på jorden. Och jag försöker att vara med på saker så mycket jag orkar. Jag ser att min familj och främst min dotter blir glada över att jag försöker. Men för att orka behöver jag mer och mer vila. Jag hoppas att jag orkar åka hem till mamma en gång till. Vill så gärna träffa mina syskonbarn och alla andra igen. Syrran kommer en sväng på onsdag, så att stumpan inte får så lång dag på dagis.

Kalaset var riktigt lyckat. Våra födelsedagsprinsessor hade riktigt roligt och alla 13 barn sprang runt och lekte. De fick pannkakor till lunch, glass och en godispåse med sig hem. När vi kom hem blev det mat igen, tacos för oss vuxna och spagetti och köttfärssås för den lilla. Wilma tackar för sina presenter och sina kompisar för allt bus.


För mamma Magdalena blev det så jobbigt som jag trodde att det skulle bli. Nu är det enbart stoffläge som gäller. Kroppen har tagit en liten paus, men hjärnan vill betydligt mer. Hoppas jag piggnar på mig framåt kvällen. Annars känns det nog bättre imorgon. Jag hatar det här. Jag hatar att inte fungera som vanligt. Imorgon ska jag försöka gör lite pepparkakdeg, jag älskar pepparkakdeg. Så får det bli.

Gårdagskvällen och natten har varit en förberedelse och vila inför dagens kalas på leklandet. Tre timmars bus och mat för Wilma och alla hennes kompisar. Wilma kommer att ha så roligt. Det kommer att ta på mammas krafter, men jag har någon timme till att vila. Doris och jag har intagit sängen. Och vi kommer att få inta soffan/sängen efteråt också. Men det viktigaste är att jag kan vara med. Det trodde jag inte när jag fick diagnosen.



Vilken tur att temperamentet är kvar. Vid ett-tiden inatt fick några personer för sig att förstöra min dyrbara vila, med hjälp av bilstereo och biltut. Jag for ut, talade om hela sanningen för dem. Allt från att jag inte har lång tid kvar, att jag behövde min sömn om jag skulle orka med kalas. De grattade Wilma låste bilen och gick från platsen. Riktigt trevliga grabbar, som bara ville ha kul. Hoppas att jag inte skrämde dem för mycket.



En uppdatering av kortisondosen. Det verkar just nu som att nedtrappningen fungerar och att huvudvärken håller sig längre och längre borta, men vi får se hur länge. Musklerna och orken har tagit jättemycket stryk så det börjar bli grymt jobbigt att göra vissa skaver, som att gå och öppna förpackningar. Även att knyta Wilmas pärlhalsband, det var nog krångligt innan men nu fungerar det inte alls.



Ångesten kommer och går i vågor. Den är värst på kvällarna, och den handlar om allt mellan himmel och jord. Igår kom jag på begravningar är dyra och att jag vill ha de billigaste som bara går att få. Jag vill begravas i mina kläder, inte i någon svepdräkt. Och jag ska kremeras. Själen kommer ändå att fara omkring. Hur ska annars kunna busa med er: Wilma har kommit på att det är dem som är på månen som häller hinkar med vatten på oss här nere när det regnar. Det tycker jag låter som ett roligt bus. Helt klart värt att prova.

.... Igår kväll var vi hembjudna på middag. Vi bjöds på supergod middag och vi fick även uppleva lite jul med lussekatter som fika. Lussekatterna var väldigt uppskattade av både mig och Wilma. När vi kom hem kom vi till ro ganska snabbt och jag vaknade till bara en gång under natten och fick faktiskt sova till klockan åtta imorse.


Vi har löst melodikrysset, alltid kul att ringa till farmor och säga att vi är bäst. :) Idag har vi haft besök av min moster och kusiner. Vi åt lunch på stan och köpte lite ramar och annat smått och gott. Sedan tog vi oss hem för fika och mycket prat. Wilma fick en jättefin födelsedagspresent och vi fick jättefina blommor.


Nu har jag intagit soffan och hör och häpna, jag tittar inte på Jönssonligan eller Polisskolan. Nu ska sambon ut på en löptur, och Wilma pysslar med delar av födelsedagspresenten. Har mycket kraft att samla till morgondagens kalas på leklandet.

Det är så mycket jag vill säga till dig. Men mamma har inte så mycket tid. Mamma har drabbats av en sjukdom som heter cancer. Mammas cancer går inte att ta bort, vilket innebär att mamma kommer att dö och bli en ängel. Så mamma kommer att finnas på månen och i himlen. Jag kanske även tar en tur till någon annan planet. Men jag kommer inte att kunna komma tillbaka till dig min bästaste vän och prinsessa.


Jag kan lova att mamma kämpar. Jag kämpade förra gången jag drabbades och jag kämpar nu. Skillnaden den här gången är att det inte kommer att ordna sig. Läkarna och sjukhuset kan inte göra mer. Jag vill att du ska veta att det inte är sjukhuset som har gjort mamma sjuk utan det är cancern som har gjort mamma sjuk. Det är även cancern som gör att mamma är trött och ledsen. Det är inte du stumpan som gör mamma trött och ledsen.


Det känns jättejobbigt att lämna dig, pappa, Ragnar och Doris. Men mamma har inget annat val. Jag älskar er så mycket!!! Jag vet att du och pappa fixar det här.



Jag älskar dig! Kram Mamma