Det är jobbigt att vara på topp. Alldeles dags för att krypa ner i sängen bredvid en supertrött Wilma. Hon har busat loss på leklandet tillsammans med pappa i ca 4 timmar. Jag har försökt att koppla av i soffan efter dagens utflykt.


Idag har kroppen inte riktigt fungerat, troligtvis på grund av för lite vila. Jag vet att jag borde vila mer, men det är svårt när man inte är hemma. Imorgon är det en ny dag med nya möjligheter. Det blir en liten utflykt imorgon också....

Idag har vi varit ute på utflykt. Snöat har det gjort och god mat har vi ätit. Vi har skickat iväg papporna och barna till ett lekland och jag har äntligen intagit soffan. Några trappor har jag besegrat idag. Grymt jobbigt kan man säga. Ett tag funderade jag om jag skulle åka ner på baken, men insåg ganska snabbt att jag inte skulle ta mig upp från golvet.


Är inte helt tillfreds med sjalen, men den är helt okej och den var skön i snöyran. Jag vänjer mig nog snart. Hoppas att fortsättningen på den här dagen blir som gårdagen.

... med både svettningar (sovrummet var svalare ev vanligt, vilket var skönt) hårtapp och snarkningar. Jag har uppenbarligen börjat snarkat. Jag sov nästan hela natten, fram till ett utan problem och däremellen mer till en från. Och hör och häpna inga ångsestattacker. Någon gång måste ju tröttheten slå till. Ska vila mycket på soffan under förmiddagen så jag orkar med att äta lunch ute idag.


Känner verkligen att man är i goda händer och det är lättsamt att umgås med släkten, och det som gör absolut bästa är att Wilma har det gott och hon säger att igår var den roligaste dagen på länge. Idag får vi träffa hunden igen. Egentligen är väl schäfer den hundrasen som jag minst tycker om. Men den här vita schäfern går inte att tycka illa om . Hon är alldeles underbar, en supergosig hund helt enkelt. Hon har kommit på att i vår familj älskar vi hundar.


Solen ville inte följa med. Så jaghoppas att ni har lite sol i Karlstad. Har snöa det lite igår och i skrivandes stund så är det muligt.

Det innebär tre veckor med diagnosen. Än så länge hänger jag i, men nu börjar det bli grymt tråkigt att ligga på soffan. Ryggen tar stryk och musklerna börjar försvinna. Nedtrappningen av kortisonet får vänta till måndag. Min sköterska tycker att det är okej. Vill inte att minisemestern ska bli förstörd.

Idag har jag haft en dag som har fungerat bra psykiskt, och lite mindre bara fysiskt. Vem hade trott att man blir trött av att åka bil. Wilma har lärt sig att äta bröd med sylt. En riktig höjdare enligt henne. Jag har halvt om halvt vilat på soffan och umgåtts med goa släktingar. Jag har även träffat en jättego vit schäfer.

Vid två-tiden vaknade jag och det brukar gå bra att somna om. Men inte inte natt. När kl var tre högg det till i ryggen (gamla problem som vill göra sig påmint ibland). Detta innebär att jag fick lite panik innan värken i ryggen släppte så att andningen blev normal samt att jag visste att sömnen var extrem viktig tills idag. Har sovit en stund på soffan, om en stund vaknar de andra och då bör vi packa och äta frukost. Sen kommer mor och Frank insamlades för en kaffetår innan vi åker vidare. Bli inte arga mina kära Karlstadbor om jag snor med delar av solen och värmen till Oslo.


För alla er som kämpar för att skolan ska fungera utan indragningar och annat tjafs, jag håller tummarna för er och jag följer striden. Självklart ska det vara ett gott och bra arbetsklimatet, och självklart ska vi lärare hinna med det vi är anställda för. Nämligen undervisa och ge våra elever en god plattform att stå på. Jag brukar oftast hålla en låg profil, men ibland måste man bara säga det man tycker. Från en lärare som älskar sitt yrke, men som tyvärr måste lämna det i förtid.


Jag vill också rikta ett stort tack till min arbetsgivare Karlstad kommun och då främst våra rektorer som verkligen och då menar jag verkligen både stöttat mig och min sambo på allra bästa sätt. Men även tagit hand om våra kollegor i den här svåra och konstiga tiden.

Idag har förmiddagen gått i ett, först ny frisyr (har redan tappat mer hår) samt nystajlade naglar. Vi hann även med mat på stan och Apoteket. Vi var hemma strax efter tre och Wilma hämtades fyra. Wilma tycker inte om mammas frisyr. Packningen för Osloresan får vi ta snart, eller nått. Så man kan lugnt säga att jag får sova i bilen till Oslo.


Lite nervös är jag inför Osloresan. Kortisondosen ska börja trappas ner imorgon och jag vet att det är den som har fixat bort huvudvärken. Men enligt sköterskan kan jag vara kvar på samma dosihelgen om jag behöver och starta nedtrappningsschemat från och med söndag. Jag är också orolig för hur jag ska orka, men de har också soffor så det kommer nog att lösa sig. Men lite sträckor blir det nog att gå.


Lite ängslig är jag också över mina egna känslor, med ångest och allt. Det har som sagt var varit några turbulenta dagar. Både med hår och kortisonuppsvällt ansikte.

Med naglarna

Lite korthårigare blev jag.... troligtvis kommer jag tappa mer, men dumt att ta bort allt om man inte behöver...