Idag skiner solen i Karlstad och Wilma är på dagis med sina kompisar. Jobbigt när man bara vill vara med henne, men hon kan gärna inte följa med till strålning och kurator. Och det är nog bra att få vara barn också.Katterna ligger och myser med matte i soffan och sambon och jag har varit till köpcentrumet och inhandlat byxor till stumpan och mjukbyxor till mig. Städa och framförallt tvätta och mycket mys kommer det att bli... Vi är allt en riktig mysfamilj.


Det jobbigaste är att få till en vardag när man inte vet hur lång tid som är kvar och det är superjobbigt när man vill ha kontroll över varje minut och nu får ta dagen som den kommer. Idagär det 6 dagar sen jag fick diagnosen. Dessa 6 dagar har gått super fort och det har varit mycket man vill fixa innan man försvinner. Nu har jag gjort mycket och jag hoppas att jag orkar och hinner lite till, men det viktigaste är att umgås med min familj och mina katter.

En av sex strålningar avklarade. Själva strålningen gick okej, det som var jobbigast var att vara instängd i en ansiktsmask som är fastsatt i behandlingsbänken. Det känns tryggt att veta att de genomför behandlingen så att jag ska kunna få mer kvalitetstid med familjen. De skulle inte genomföra behandlingen om de inte tror den ger mig mer tid och att jag mår bättre den tiden jag har kvar. Känner mig trygg på strålningen, personalen där är helt underbar. Både mamma och min sambo var med till sjukhuset. Wilma var i trygga händer på hemmaplan.


Här hemma rullar det på som vanligt som vanligt med en halvkrasslig Wilma och en febrig Staffan.

Det finns så mycket man vill säga, men tiden är så knapp. Hur i hela friden ska man hinna säga och göra saker på några dagar som man oftast har flera år på sig att säga. Har beställt ett hängsmycke till Wilma från mamma. Idag har vi bara myst i soffan, jag har ätit lite kräftor och så har vi haft besök av pappa ,farmor, brorsan och faster. Sambon har gått och blivit febrig så han är nedbäddad i sängen.

Jag är livrädd för strålningen imorgon, mest för att jag kanske aldrig kommer att få mysa och gosa med Wilma igen. Idag har jag kört bilen för sista gången i mitt jordiska liv. Får inte köra efter strålningen.

Snart dags för sängen. Så jag orkar med morgondagen...

Dagens inlägg på bloggen vill inte synas på bloggen. Ska se om jag kan lösa det, men jag tror att det ska fungera från och med nu

Trodde aldrig att jag skulle starta upp bloggen igen, men ödet ville annorlunda.

Hur ska man hitta kraft och ork att lämna det finaste man har. Wilma, mamma älskar dig! Har pratat med min kontaktsköterska idag och hon har pratat med läkaren på strålningen. Läkaren säger att det bästa för mig och min familj är att jag genomgår strålningen. Som det ser ut nu så kommer det att ge mig några veckor till (om jag har tur) med min underbara familj.

Jag har läst alla fina kommentarer och det värmer att det finns så många därute som tänker på oss i vår svåra stund. Jag vet att den här nyheten är jättesvår att ta in och att det är svårt att veta vad man ska säga. Men man behöver inte säga någonting, jag vet att ni finns i våra hjärtan och att väldigt många kommer att fortsätta finnas kvar i Staffans och Wilmas liv.

Det här har varit den värsta veckan i mitt och min familjs liv. Åkte in till sjukhuset för ca 1 vecka sen med svår huvudvärk. Huvudvärken visade sig vara metastaser i hjärnan. Läkarna kan inget göra förutom att eventuellt ge mig mer tid genom strålning. Har ni tur får ni dras med mig till sommaren, men jag tror att det kommer att gå mycket fortare. Vill bara tala om att jag älskar er alla innan jag får svårt att säga eller skriva det.

Jag kommer att försöka vara tillgänglig via bloggen eller FB eller mobil om hur det går. Men jag vet inte hur jag kommer att må eller vara efter ev strålning.

Ni ska veta att ni är alltid välkomna även om jag inte kommer ihåg eller känner igen er. Än så länge är det ingen fara, men den dagen kommer.