Det finns så mycket man vill säga, men tiden är så knapp. Hur i hela friden ska man hinna säga och göra saker på några dagar som man oftast har flera år på sig att säga. Har beställt ett hängsmycke till Wilma från mamma. Idag har vi bara myst i soffan, jag har ätit lite kräftor och så har vi haft besök av pappa ,farmor, brorsan och faster. Sambon har gått och blivit febrig så han är nedbäddad i sängen.

Jag är livrädd för strålningen imorgon, mest för att jag kanske aldrig kommer att få mysa och gosa med Wilma igen. Idag har jag kört bilen för sista gången i mitt jordiska liv. Får inte köra efter strålningen.

Snart dags för sängen. Så jag orkar med morgondagen...

Dagens inlägg på bloggen vill inte synas på bloggen. Ska se om jag kan lösa det, men jag tror att det ska fungera från och med nu

Trodde aldrig att jag skulle starta upp bloggen igen, men ödet ville annorlunda.

Hur ska man hitta kraft och ork att lämna det finaste man har. Wilma, mamma älskar dig! Har pratat med min kontaktsköterska idag och hon har pratat med läkaren på strålningen. Läkaren säger att det bästa för mig och min familj är att jag genomgår strålningen. Som det ser ut nu så kommer det att ge mig några veckor till (om jag har tur) med min underbara familj.

Jag har läst alla fina kommentarer och det värmer att det finns så många därute som tänker på oss i vår svåra stund. Jag vet att den här nyheten är jättesvår att ta in och att det är svårt att veta vad man ska säga. Men man behöver inte säga någonting, jag vet att ni finns i våra hjärtan och att väldigt många kommer att fortsätta finnas kvar i Staffans och Wilmas liv.