Igår firade vi dotras riktiga femårsdag, och jag kunde vara med. Dotra fick en rosa sparkcykel, en resväska, en chokladboll på 1 kg och en stor påse torkad lök.

Idag på förmiddagen har jag haft besök av en arbetskompis från Norrstrand och hennes tio-månadersbebis. Katten Ragnar la in hela charmoffensiven mot bebisen, visste inte ens att han gillade barn. Wilma och han börjar tycka om och gosa med varandra nu. Tack Malin och Harry för besöket.


Nu väntar jag på Frövi gänget och Wilmas farmor med sambo, sen blir det femårskalas.

Idag har moster tittat in en stund på förmiddagen och min farmor och morfar har tittit in. Och Wilma har fått lite femårspaket, tack morbror Kenneth för pysslet.. Stumpan har ägnat dagen åt att hoppa studsmatta med kusin Anton. Och nu varvar hon ned med pyssel. Tack mamma,syrran, Mikis, Jennifer och Anton för all hjälp i helgen.



Jag själv har haft en pest dag. Allt som kan vara eller gå fel har gått fel. Byta mellan tv till att läsa mobil eller iPad fungera inte sådär jättebra, tar ett tag att ändra fokus. Hålla balansen när man går fungererar inte superba, vill gärna snubbla åt höger. Tappa mat på golvet när man äter, inte så roligt. Ett huvud som vill göra ont och mycket mer som hänger ihop med magen och stomin. Föritom allt krångel så har jag sovit, vilket ger mig dåligt samvete eftersom jag vill vara med mn dotter. Förkylningen har dock blivit bättre. Det värsta är dock tristessen. Att inte ha den dagliga kontakten med människor som berikar livet, saknar den kontakten även om jag vet att jag bara orkar korta stunder.



Snart, om några minuter kommer sambon hem från Göteborg, han har sprungit Göteborgsvarvet.
När han har landat här i Frövi bär det av hem till Karlstad. Och imorgon kommer frövigänget för att fira stumpans femårsdag. Och för att hålla mig sällskap.

...stod jag för vid fyra tiden i natt. Kände att det var något fel med stomipåsen och tänkte ta mig till toaletten. Det slutade med att jag ramlade i golvet (lite påverkad av sömntabletterna), dotra gick och hämtade mormor. Staffan och mormor plockade och pysslade. Till slut kunde alla somna om igen. Gick upp med Wilma och åt frukost och gick sedan och sov 2 timmar till.


Staffan kom med tåget ner till Göteborg för att snart starta i varvet. Och jag har tagit en premiärtur i mitt nya vrålåk.

Sitter i soffan hemma hos mamma och slötittar på Lets dance. Wilma busar med moster. Känslan av tristess och av att jag inte orkar hänger sig kvar. Orken kommer inte att komma tillbaka men jag måste hitta tillbaka till att se något roligt med det liv jag har kvar. Nu tänker jag bara på alla symtom, eller alla symtom jag inte har. Vet inte riktigt hur jag ska skingra mina tankar, behöver hitta på något att göra som inte tar på krafterna. Detta är svårt när allt man gör är energikrävande.

Orkar inte samla kraft. Känns som att jag inte tycker det är värt att gå upp ur soffan/ sängen för dagarna ser ändå likadana ut och jag mår ungefär lika så det spelar ingen roll. Vet att vi ska åka till Frövi idag så jag borde packa, vilket inte kan ta lång tid då jag inte har kläder som passar. Min ork har minskat drastiskt de senaste dagarna. Det är musklerna i bena som inte vill som jag, jag går fortfarande korta sträckor men jag känner att det snart inte kommer att fungera.

Min torsdag har bestått av att sova på soffan halva förmiddagen, andra halvan av förmiddagen har jag funderat på om jag måste gå upp. Efter lunch var tankegångarna de samma förutom att jag fixade matsäcken till sommarfesten på dagis samt gjorde mig lite presentabel.


När vi väl kom till sommarfesten på dagis kände jag mig piggare och orkade vara med, även om jag mest satt på en bänk. Vi hade matsäck med oss och det bjöds på tårta. Barnen har ätit popcorn, busat runt med både föräldrar och barn. Det fanns även möjlighet för barnen till ponnyridning. De stora barnen (födda -08) fick en blomma och ett kort som ett tack för den här tiden. De byter avdelning och fröknar till hösten.

Nu börjar det kännas jobbigt att vara hemma. Jag är helt klart för social för att bara ligga som en padda och titta på TV. Jag saknar det sociala liv som arbetet för med sig. Jag saknar att diskutera både med personal och elever. Jag saknar att bjuda hem mina kompisar på fika (ni får jättegärna komma på fika bara ni hör av er först). Visst älskar jag mina katter men de är dåliga på att diskutera, allt matte gör är bra så länge de får mat och gos. Det största problemet är att jag kroppsligt inte orkar med för mycket utan måste vila, och det blir mer vila för varje vecka som går (ibland dag). Detta gör att det är ett litet äventyr att ta sig ut. Men det fungerar tack vare färdtjänsten och ett jäklar anamma.


Jag har också tröttnat på att vänta. Vänta är det värsta som finns, det har jag alltid tyckt. Tycker inte om att vänta på exempelvis försenade tåg och bussar. Och nu måste jag vänta på något som kommer att hända men jag vet inte exakt när, men jag känner mig kroppsligt svagare. Vilket jag ser synliga bevis för varje dag inform av rullstol (inte använd än), förhöjning till toalettsitsen samt färdtjänsten. Som tur är finns det lite datum framöver att se framemot, så det blir inte bara negativa tankar. Vilket det inte kan bli med en fem-åring i hushållet. Stumpan ser till att vi verkligen lever här och nu.


Imorgon eftermiddag har de sommarfest på dagis. Mycket aktiviteter kommer det att vara både för barn och vuxna. Jag tror jag vet var stumpan kommer att vara: vid ponnyridningen. Det hela kommer att avslutas med fika på barnens respektive avdelning, både sambon och jag ska ta oss dit. Ska bli riktigt kul.