Ett år har gått sen du somnade in "våran lilla docka".
Tiden har rusat fram likt ett tåg utan bromsar. ...
Tiden går så fort att våra känslor och tankar, inte alltid hinner med.
Djupt inom oss alla kommer du alltid att finnas kvar.
En blick i horisonten, en blick på månen.
Känslan jag kan få i hela kroppen när du stycker bort tårarna från min kind.

Du var en person/människa som ville hjälpa andra med deras problem, en pelare som folk kunde luta sig i mot och få stöd.

En envis lite röd hårig "docka".
Som aldrig gav upp utan kämpade in i det sista med alla problem som dök upp.
Under livets lopp...

Du är säket en envis ängel som hjälper andra änglar på månen...
Det här året har varit både fruktansvärt och ganska skapligt...
Vi pratar om dig mycket..
Skrattar i bland och nästan gråter om vart annat.
Vi alla får lära oss att bara för att du inte finns här.
Så finns du alltid i våra tankar och i våra hjärtan.
För alltid.
Kramar och pussar i massor.
Vi älskar dig /mamma, pappa.