Idag är det ett år sedan, som du ringde till mig.
Det var ingen vanlig huvudvärk som du hade drabbas av.
Cancer i hjärnan..
Jag var tvungen att stanna bilen.
Allt blev mörkt och grått.
Tiden stod still.
Maktlösheten, det ofattbara var ett faktum.

Våran älskade Magdalena var riktigt sjuk,
jag visste inte då att min älskade dotter var döende i cancer.

Så hoppet fanns fortfarande där,som en liten tråd som jag i alla fall kunde greppa.
Där jag kunde pusta ut och i alla fall tro att detta skulle ordna sig. .

Men den tråden blev svagare och svagare till slut så brast den.

Hoppet förvann, det var som om marken slukade mig.

Läkarna kunde inte bota våran docka.
När jag satt med henne, när hon fick sitt besked.
Så önskade jag faktiskt "ta mig i stället".
Det var hemskt.
Finns inga bra ord att beskriva det med.

Vi alla i hela familjen stöttade varandra och jag tror att Magdalena kände att vi alla var där, hjälpte henne så gott vi kunde.
Så hon fick alla sina "måsten" uppfyllda.

Innan hon inte kunde göra dessa själv.
vi alla älskar dig.
kramar i massor /mamma.