Nu börjar det kännas jobbigt att vara hemma. Jag är helt klart för social för att bara ligga som en padda och titta på TV. Jag saknar det sociala liv som arbetet för med sig. Jag saknar att diskutera både med personal och elever. Jag saknar att bjuda hem mina kompisar på fika (ni får jättegärna komma på fika bara ni hör av er först). Visst älskar jag mina katter men de är dåliga på att diskutera, allt matte gör är bra så länge de får mat och gos. Det största problemet är att jag kroppsligt inte orkar med för mycket utan måste vila, och det blir mer vila för varje vecka som går (ibland dag). Detta gör att det är ett litet äventyr att ta sig ut. Men det fungerar tack vare färdtjänsten och ett jäklar anamma.


Jag har också tröttnat på att vänta. Vänta är det värsta som finns, det har jag alltid tyckt. Tycker inte om att vänta på exempelvis försenade tåg och bussar. Och nu måste jag vänta på något som kommer att hända men jag vet inte exakt när, men jag känner mig kroppsligt svagare. Vilket jag ser synliga bevis för varje dag inform av rullstol (inte använd än), förhöjning till toalettsitsen samt färdtjänsten. Som tur är finns det lite datum framöver att se framemot, så det blir inte bara negativa tankar. Vilket det inte kan bli med en fem-åring i hushållet. Stumpan ser till att vi verkligen lever här och nu.


Imorgon eftermiddag har de sommarfest på dagis. Mycket aktiviteter kommer det att vara både för barn och vuxna. Jag tror jag vet var stumpan kommer att vara: vid ponnyridningen. Det hela kommer att avslutas med fika på barnens respektive avdelning, både sambon och jag ska ta oss dit. Ska bli riktigt kul.